Det finns vissa sammanhang då jag går emot en massa av det jag förespråkar. I detta fall är det internationella ungdomsutbytet som delvis betalas med skattepengar. Men nej, skattepengarna används i det här fallet till något som verkligen gynnar framtiden då de verkar emot rasism och intolerans.
Tillbaka till vad som gjorde mig upprörd, varför är inte Danmark
med? Jag blir nästan tårögd, det var i en dansk jag fann förra årets bästa vän. Det här innebär att jag förmodligen aldrig mer kommer träffa Ksenia - någonsin. Att träffa människor, umgås med dem, prata och knyta band, gråta när man säger hej då - kan det bara försvinna? Ska den delen av mitt liv ha begränsats till en vecka? Ska den veckan ha gjort sitt och nu bara vara ett minne? Mitt livs bästa tid.Hur behåller man kontakten med någon man aldrig träffar? Hur kommer man ihåg? Det som aldrig borde få suddas ut, tonar bort. Nej, jag ska vara optimist. Minnen försvinner aldrig. "Är det fruktkött i juicen eller svalde jag precis en fluga?" Händelser som denna sätter sådana spår som formar en som person, det kan aldrig försvinna. Det ordnar sig.
Ksenia på bilden - och med tanke på hur förskräckt den människan var för kameror är det en hemskt bra bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar